Casa Annika

Vi var ute med Jesús pappa och en släkting och dennes lilla familj.
Disa hade så himla roligt med det andra, lite äldre barnet! Hon skrattade så mycket! Det bär jag med mig.
Men jag kommer också att minnas den oändliga mängd tillsägelser som det andra barnet fick av sin mamma. Käre tid! Det var som ett strilande regn av tillsägelser. Saker som barnet ska göra, bör göra och framför allt inte får göra. Hon varnar ständigt för eventuella farligheter eller sätt som barnet kan göra sig illa på. En överbeskyddande person.
I jämförelse är Jesús och jag helt slappa med Disa. Den andra mamman sa till Disa några gånger, och Jesús pappa tycker att vi inte säger till henne tillräcklig. Långt ifrån tillräckligt. Det tycker att vi tillåter vad som helst. Allt.
Det fick mig att tänka till lite.
Är vi för slappa? Får Disa göra precis vad hon vill?
Nej. Vi har väldigt klart för oss vad som är okej och inte. Absolut inte göra farliga saker, som att svinga sig i en stång på lekplatsen högt ovan marken. Inte springa nära bilvägen. Hon får inte slänga mat på golvet för att hon är arg, eller saker som går sönder, eller rivas och försöka göra oss illa när hon är förbannad. Aldrig vara elak mot Pipen. Till exempel. (Överlag är hon en himla snäll unge.)
Däremot får hon smutsa ner sig när hon leker, hon får plocka saker från marken (inte äckliga saker som hundbajs, fimpar och matrester). Och det är HÄR som det krockar! Smutsen!
Dessa sydspanjorer. Det värsta de vet är smuts. De är så renliga att de till och med tvättar trottoaren utanför huset med såpvatten. Barnen får inte smutsa ner sig. De får inte ta i något som kan vara smutsigt.
Jag tänker så här: om Disa är smutslig är det bra! Då har hon lekt och undersökt, känt och upptäckt och levt. Värre är om hon är helt ren eftersom hon bara ha sett tecknad film på tv eller suttit stilla i fina kläder. Samma sak om hon får blåmärken, då syns det ju bara att hon har lekt. Och att jag inte vakat över henne och förhindrat allatänkbara risker att hon gör sig illa. Jag, till skillnad från spanjorerna, ser inte blåmärken som något dåligt.
Jag vill inte heller passa på Disa hela tiden. Inte så att hon märker det. Jag låter henen gå iväg på egen hand, springa. Jag har koll hela tiden, men ropar henne inte tillbaka som en spanjor skulle ha gjort. Jag vill ge henen den friheten, och låta henne våga och lita på sig själv.
Så det krockar så in i vassen. Jag vet att släktingen tycker att vi gör fruktansvärt fel med Disa. Utan att säga något rakt ut, så jag kan inte argumentera heller.

Hur tänker ni om allt det här?

Vi bor i det nya huset i Aracena sedan i söndags, då det stora flyttlasset gick. Det var kämpigt. Tänk att jag glömmer varje gång hur jobbig och omfattande en flytt är.
Allt är kaos. En hel del grejer är kvar i lägenheten, samt några möbler. Vinägern, knivarna och tvättmedlet är några saker som har blivit kvar och som ska hämtas i helgen. Skruvarna till nedmontetade möbler som säng, garderob och soffa har också blivit kvar. Jesús är nervös, för han vet inte om munspelen ligger i någon flyttkartong eller om de är kvar i lägenheten. Och han har en bluesspelning i kväll. "Det vote ju inte klokt om vi skulle få ställa in för att munspelaren har flyttat!" säger han bittert.
Vi har inget internet installerat i huset än så jag kan inte jobba.
Kaos, kaos.
Ändå känns det fantastiskt att vara här. Jag känner mig mer hemma än jag gjort i någon annan bostad i Spanien. Tråkhuset är inte så dumt. Bara vi kan göra pation lite trivsamt.
I går badade vi alla tre i den runda, stora poolen som tillhör området. Utsikt mot borgen och en hög, grön kulle. På kvällspromenaderna går vi förbi en gethage och lyssnar till djurens klockor. Jag plockade en liten vattenmelon som växte i vägkanten, vi hittade en underbar gammal park på andra sidan borgen, och var och varannan människa känner igen Jesús som den nye musikläraren.
I morgon måste vi åka till Sevilla av flrra anledningar. Jag vill inte alls. Jag vill stanna här, trots flyttkaoset.
Vi stortrivs.

Lördagen... Vilken lördag!
Vi var överens om att det var den bästa lördagen på länge.
Varje helg efter Sverige har ägnats åt flytten. Förra helgen var det den stora flyttstädningen och överlämnandet av nyckeln, och det har känts som om vi varit långt ifrån vanligt folk som gör vanliga lördagssaker.
I Sverige kändes det aldrig som lördag heller, alla lediga dagar var uppbokade, och Jesús tyckte dessutom att i Skara, där vi bodde, blir det aldrig någonsin lördag, där är det söndag varje dag i veckan.
Men nu.
Vi sover hos Jesús pappa fredag till lördag. På lördagsmorgonen tog jag bussen till ett jobb på förmiddagen. Jag njöt av den ensamma bussresan där jag kunde läsa.
Efter jobbet gick jag genom centrum, förbi fullsatta uteserveringar och små tapasbarer, en liten markand och allmän lördagsstämning i dessa äldre Sevillakvarter, köpte en nybakad, frasig napolitana och träffade Jesús och Disa i barnvagnsbutiken. Vi håller på att köpa nya delar till barnvagnen, båda framhjulen är trasiga och ena delen till sufletten har försvunnit, men det blir lite i taget för grejerna är så dyra. Nu hade suflettdelen kommit och vi beställde höger framhjul.
Disa fick en heltäckande haklapp med hajar på (hon gillar och skräms av hajar!) inför dagisstarten, då alla barn måste ha en heltäckande haklapp, för de fåe mat på det här dagiset.
Vi åt tapas på en bar snett mittemot eftersom det var långt kvar till lunch.
Sedan gick vi mot Triana. Jesús pappa hade nyss kommit hem från konst- och hantverksmaknaden vid floden där han säljer sina tavlor, och var igång med kanin- och kycklingpaellan.
Den blev perfekt.
Sedan åkte jag till Ikea, vilket så klart var dumt gjort, en lördag, men vi måste ha täcke och kuddar till Disas säng. Efter det besöket var jag på nästan lika dåligt humör som Jesús skulle ha varit, det kan inte bli annat om man åker till Ikea en lördag, men det gick snart över.
Vi bestämde oss för att stanna en natt till i Sevilla. Jesús pappa gick till kyrkan, och sedan möttes vi upp på San Jacinto. Stannade till på glassbaren där svärfar brukar hänga nu när han är ensam, Disa fick glass, och sedan gick vi till det lilla fina torget vid Santa Ana och åt. Disa fick glass nummer två av farfar.
Hon var så himla glad, och sprang och lekte och hoppade, och Jesús pappa är glad över att träffa henne och att få sällskap över helgen när vi stannar över.

Söndagen var mindre rolig. Att åka tillbaka till huset i Aracena är alltid roligt, men vi ägnade eftermiddagen åt att greja och packa upp lådor, och Disa tyckte att det var tråkigt och det gick inte att avleda henne, och till slut stod vi inte ut längre med gnället och utbrotten så vi flydde ut och köpte hem mat.
Flyttkaoset blir mindre och mindre kaos, och vi fick undan en hel del.
Vad enkelt det är att flytta när man inte har barn! Det är ju bara att plocka upp och greja när man har ledig tid.

Vi har lite press på oss, för nästa helg kommer en kompis och hans familj och sover över, de ska besöka den fantastiska Feria del Jamón, och Jesús har visst sagt att huset är iordning nu.
Det är det inte.
Vi har fortfarande inte hittat skruvarna till köksbordet och sängen, och jag tänker gång på gång om Jesús; "Din dumbom, varför kunde vi inte bara betalat lite mer och låtit flyttgubbarna montera ihop möblerna som de monterade isär? Va? Var det värt det här, tycker du?"

Men vi är så himla glada allihop över att få bo här!

Musiken är Jesús passion, men nu räknas också svamplockandet dit.

Svampen har för Jesús varit ett starkt skäl till att flytta upp hit till bergen. I Spanien finns ingen allemansrätt och den Sevillabo som vill plocka måste åka långt, minst en timme i bil, för att hitta en liten skog utan stängsel runt om.
Tyvärr har det inte regnat än, det har varit torrt sedan i våras och Jesús blir mer och mer frustrerad. Inget regn - ingen svamp.
Nu när vi har internet igen följer han noga väderprognoserna, och han bestämde sig för att ladda ner en väderapp till mobilen.
Det gick inte. Våra telefoner är de sämsta, billigaste och det finns aldrig utrymme till att ta bilder eller ladda ner appar.
J började radera appar i telefonen för att göra plats åt en väderapp, men råkade radera för mycket så att en del basfunktioner försvann, som den gröna telefonknappen att ringa med.
Det oroade honom en del, men på kvällen skulle han repa med gruppen, och de andra kan allt om sådana här teknikgrejer. Han skulle få utstå skratt och skoj om den dåliga telefonen och att han är så teknisk okunnig att han tycks leva på medeltiden, men Jesús bryr sig inte och huvudsaken var att de kunde hitta tillbaka ringknappen.
Det kunde de inte. Iställt blev det så, att när Jesús kom hem var inte bara ringknappen borta, utan precis allt som funnits i telefonen. Inklusive alla bilder och videor på Disa från Sverige.

Men nu finns det i alla fall plats för att ladda hem väderappen.
Den visar förresten att det ska regna i dag, så vi har fått tömma pation på flyttkartonger.
Synd, det har varit ett bra förvaringsutrymme.

Jag fick den här kommentaren efter inlägget om barn och smuts:

"Hämtade A från förskolan, med oss kom minst halva sandlådan, de krävdes två bad innan all sand var borta men hon var nöjd och glad."
//Kicka

Så härligt!Så ska det ju vara!Tycker jag.Men det är otänkbart i Spanien.För det första är det sällsynt att hitta sand på en lekplats här. På en förskola finns det absolut inte. Då kan ju barnen bli smutsiga.Disa har precis haft sin första inskolningsdag på förskolan. Inför den fick vi veta, att hon måste ha med sig en ryggsäck med ett extra ombyte om hon skulle bli blöt (kissa på sig eller tappa ett vattenglas, ute kan hon inte bli blöt eftersom barnen inte få gå ut om det regnar), en flaska vatten som ska bytas ut en gång i månaden, en heltäckande haklapp till måltiden samt... en kam.Jag förstod inte grejen med kammen, sa att det är svårt att kamma Disas lockar, jag brukar göra det efter att hon har badat. Men efter första inskolningsdagen fattade jag. Barnen ska nämligen göras iordning innan de blir hämtade av föräldrarna. Kammas, få håret uppsatt och få en skvätt bebisparfym på sig så att de luktar gott.Den där bebisparfymen sticker mig i näsan varenda gång jag stoppar näsan i Disas hår och håller om henne.Jag ville genast tvätta bort den, men D blev direkt sjuk med ganska hög feber, så det har inte varit läge.

Magsjukan har slagit till.
För andra gången på kort tid.
Det började på måndagskvällen för Disas del, med feber. Hela tisdagen hög feber, hon yrade och såg i syne (bajs överallt), och nu kom magvärken.
På onsdagen gick febern över men då kom diarrén istället. Och här kom jag på, att vilken usel dag att ha diarré på, för det var helgdag och alla affärer stängda. Vi hade inget kycklinglår hemma. Hur skulle jag nu koka buljong till henne?
Jag vet inte hur det är i Sverige, men här tas magen och kosten på allra största allvar. Barn och vuxna med diarré får en lång lista med matordination av doktorn. Inte för att det behövs, för alla vet ändå vad man får och inte får äta vid sådana tillfällen, för att hejda diarrén så fort som möjligt:
Kokt ris. Buljong utan olja, helst på kyckling eller fisk. Vit kokt fisk. Kalkonkött. Naturell yoghurt. Vitt bröd. Kokt kyckling. Dricka hemgjord lemonad med lite salt och bikarbonat. Till exempel. Man får absolut inte äta sötsaker, bakverk, dricka läsk och sådant.
Nåja. Ingen kyckling hemma, men Jesús hade fryst in en kummel som han nu kokade fiskbuljong på, och som han därefter kokade ris i. Disa åt faktiskt en del ris.

Det har varit en segdragen magsjuka, och mycket smärtsam. Disa har haft så hemskt ont i magen, och gråtit och gråtit, och vaknat på nätterna av smärtan, och hon slutade ett tag att dricka vatten eftersom det bara rann ur henne och hon fick ont.
I går, lördag, var hon bättre för hon hade ont bara ett par gånger, och magen höll igen, men hon var så orkeslös, slapp och helt utan energi. Så klart, hon har ju bara ätit lite ris och lite vitt bröd sammanlagt på fem dagar. Hon orkar inte gå eller leka, bara bli buren och sitta i knät.
Jag tog med henne till mataffären och frågade om en massa saker, men ingenting ville hon ha. Det var eftermiddag och det enda hon hade fått i sig under dagen var 50 centiliter nappflaska med laktosfri mjölkpulver (laktos ska undvikas för små barn enligt rekommendationerna).
Vi stod vid kassan och jag snappade åt mig en klubba. Skit samma spanska kostråd. Disa tycker om klubbor.
Hon var väldigt skeptisk först, men efter en stund började hon slicka på den. Och det fungerade som jag hoppades. När hon fick i sig lite socker fick hon lite energi. Och det lossnade. Hon började dricka lite vatten. Lite äpplejuice. Åt några små bett av ett bröd. Ett fjärdedels mariekex. Mer vatten. Lite skinka. Mer klubba. Lite godis. Och faktiskt hade magvärken släppt.

Jag tror att hon håller på att bli frisk nu.
Men vad den här magsjukan har satt sina spår.
Disa är ju sedan tidigare underviktig. Vi går fortfarande hos specialist för att kolla så att hon fortsätter växa. Vid tvåårskontrollen (två år och två månader) vägde hon 8,7 kilo och det känns som att hon aldrig når upp till niokilosstrecket. Ändå har hon under sommaren lyckats få en liten barnmage, ni vet, en sådan där gullig som putar ut istället för att den går inåt som på Disa annars.
Under de här fem dagarna med magsjuka har putmagen försvunnit. Trosorna i minsta storleken ramlar av, och byxorna som jag sydde in innan sommaren (när man har ett barn som äter lite måste alla byxor sys in, och byxor med snoddar går inte alls för de bara ramlar av) är nu stora. Varenda kota i ryggraden sticker ut om ho böjer ryggen lite, lårbenen är vassa, och när jag ser min lilla unge utan kläder, och ser hennes alldeles för stora mellanrum mellan låren, får jag en kvävande klump i halsen av oro, för hon är så tunn att jag bara tänker på svältande barn som jag har sett på bilder från katastrofområden.
Herregud.
Ungen min.

En väldigt trött mamma sitter här och skriver.
Vi sov lite på natten. Jag låg och tittade om Disa andades och undrade om en unge kan dö i sömnen av svält, Disa vaknade av mitt stirrande och skrek och ville ha nappflaska men hade för ont i munnen för att kunna suga på den, och vi satt och tittade på Fåret Shaun i en timme innan vi gick upp och la oss igen, och vaknade tidigt på morgonen
Det blev sjukhuset, det blev dropp och blodprover. Men Disa hade blivit mycket bättre bara några timmar innan vi kom till sjukhuset.
Vi var där hela dagen. Disa var hungrig och åt både lite frukost på en bar innan vi gick in, och en stor bit omelett som hon fick på en sjukhusbricka där.
Själv har jag bara ätit en liten muffin i dag, och ett par tuggor av Disas sjukhusbröd, och känner mig hungrig.
Hon var toppen. Det var jobbigt med sticken i armarna (för oss båda, jag hukade mot hennes huvud och grät ner i britsen), men sedan läste vi bok, pratade om droppet och slangen, och om den eldsprutande draken i Bamse och trollskogen.
Sjukhuset ligger i Río Tinto, ungefär tre mil från Aracena. Det kändes så personligt. Vi satt på de fula metallstolarna i korridoren hela tiden, med droppställning och matbricka och säng, och alla som gick förbi hälsade och pratade. Faktiskt alla var toppen där, utom Disas läkare.
Jag tog med Disa hem i förtid. Provresultaten var klara, hon hade fått all dropp som hon skulle få, vi väntade bara på ett bajsprov, men det skulle vi ha kunnat vänta på till nästa dag, för det skulle knappast komma något. Kanylen togs bort och jag åkte hem med mitt barn.

Det var första gången jag åkte till Río Tinto. Vägen är fantastisk. Rätt smal och mycket kurvig. Världens längsta nedförsbacke från Aracena, jag har inte tänk på att vi bor så högt upp i bergen. Hela tiden utsikt över bergen. En vacker kyrka i Campofrío som man kör förbi. En stor, vacker sjö på båda sidor om vägen som för tankarna till något kanadensiskt landskap. Och så den enorma gruvan precis innan Río Tinto. Jag hann inte stanna, men häpnade över vad jag såg. Vilket ställe! Jag måste åka tillbaka!

När vi kom hem fortsatte Disas matlust. En hel, stor yoghurt blev det, sedan gick vi och handlade. Bullar, isglass och kycklinglår (att koka biuljong av) till Disa, Pringles till mig och Jesús för att fira att det här är över.
Sedan såg vi att det var barn på lekplatsen och gick dit. Disa gungade och tittade på de andra, och hon var så tunn där hon höll i sig i den stora småbarnsgungan, att hon tyktes ha varit mycket sjuk mycket länge, och återigen fick jag en stor orosklump i halsen. Hon hade inte mycket krafter heller, förstås, men hon var där och ville vara där, med mig bredvid.

Nu ska jag gå och äta chips. En smörgås kunde sitta bra också.
Om en stund börjar serien. Már de plástico. Ni har väl inte missat den, ni som bor i Spanien?

Fredag till söndag har vi varit i Sevilla. Jag har haft fullt upp, med flera jobbgrejer, träffat kompisar och en liten resa till Jerez. Jesús har haft tråkigt, samt haft en körövning.
Jesús pappa, som vi bor hos, har varit glad för sällskap (det har regnat och regnat och konstmarknaden där han brukar stå ställdes därför in), och glad över spök- och monsterkonversationerna med Disa.
Innan vi åkte hem sent på söndagskvällen fick jag fisk som svärfar hade sparat till mig från lunchen, jag var inte hemma då.
Det var första gången som jag åt rocka.
Svärfar hade tillagat den i en god sås på bland annat vitlök, kummin, paprikapulver, mortlat olivoljestekt bröd och vinäger.
- Har den ben, undrade jag som tycker att fiskben är jobbigt.
- Nehej, sa svärfar och började skrapa fiskkött med kniven för att visa.
Då ringde telefonen. Det var Jesús syster, och medan de pratade försökte jag mig på fisken på egen hand. Snart hade jag munnen full med långa,vita, halvhårda spröt som jag försökte dra ut ur munnen, men de var så många, det gick inte. Gick inte att tugga och svälja heller..
- Por dios! utbrast svärfar när han la på luren och såg mina besvär med fiskspröten. Han tog sig återigen an min fisk och skrapade av lite fiskkött.
Vilken jobbig fisk att äta.

Jag tvekade in i det sista om jag skulle åka, vi hade ju faktiskt besök... men jag ville så gärna gå på konserten, och besökarna ville stanna hemma hos oss.
Så jag åkte själv.
Jag tog den stora vägen som går mot Portugal. Den andra vägen går längs ett stup, och det är lite läskigt att köra där i mörkret.
Månen lyste upp himlen och visade bergstopparna svarta runt mig.
Efter El Repilado svängde jag in på en liten, skruttig väg, under träden, mellan bergen. Det var som att åka i en skräckfilm. Jag tänkte, att om jag får motorstopp här dör jag av skräck. Vågar inte stanna kvar i bilen, vågar inte gå ut. Jesús sa senare samma sak, att den vägen i mörkret är som tagen ur en skräckfilm. "Jag åkte den en gång i mörkret med José Alberto. Vi lyssnade på Ligeti. Det var... en märklig känsla."

Det var massor av bilar parkerade vid infarten till Almonaster la Real.
Folk gick ut och in genom den uppbyggda entréporten och längs huvudgatan fanns stånd med alla möjliga saker. Det var den årliga Jornada de Cultura Islámica i byn. Luften var klar som en svensk höstdag. Det doftade rök och mat och höst. Festliga lampor hängde över gatorna.

Det serverades hett mynta-te i silverkannor, frasiga baklava på små fat, i en vedeldad ugn bakades pizzor och pizzabagarna dansade till en arabisk version av en Bob Marleylåt.

Klockan var över nio och konserten med Arcángel hade börjat. Utanför kyrkporten stod en liten grupp och lyssnade. Ingen fick komma in, kyrkan var fullsatt. När Fahmi Alqhai började spela slöt jag ögonen, det var så vackert att jag ville stänga ute allt runt omkring.
Jag stod där utanför kyrkporten nästan hela konserten. Archangel såg jag aldrig, men jag hörde honom.
Det var en flamencokonsert blandad med barockmusik.

Efteråt tittade jag lite på marknaden.

Jag köpte en växt i en svart ståltrådsbur. En växt utan rötter, som lever av luftfuktighet. Den ska sprutvattnas en gång i veckan med mineralvatten. En rostig spik får gärna ligga i flaskan, så den får järn. Växten blir glad av att få komma ut när det regnar.

Jag hittade inte tillbaka till min skräckväg när jag skulle åka hem. Jag hamnade på en annan, lika illa, som slutade i Corterangel. Jag fick fråga på flera ställen innan jag kom ut ur byn och tillbaka till den trygga huvudvägen med svarta bergstoppar runt om, den mellan Portugal och Aracena. Jag längtade hem. Hem till Disa.

Med helgdag en tisdag var det många som tog ledigt på måndagen, och massor av framför allt storstadsbor åker hit till bergen. Varenda hotellrum och stuga är bokad.
- Kom, sa vi till Lidia som älskar skog och vandring, det blir finfint väder och löven börjar bli gula!
Lidia vill gärna komma och hälsa på och hon har ledigt på måndagar.
Men inte den här måndagen, för tapasbaren där hon jobbar, liksom många andra, räknade med extra många kunder under långhelgen. Varför då, kan man undra, för den här baren ligger i ett bostadsområde dit inga turister hittar.
Lidia var alltså tvungen att jobba på sin lediga dag. Hon får inte extra betalt för det, och får inte ta ut ledigheten någon annan dag, utan den går bara förlorad. Istället för fem lediga dagar (oktober har haft fem måndagar) har hon fått fyra.
Taskigt.
Krisens Spanien, vet ni.

Så klart vi blev glada när vi fick veta att Lidia hade fått jobb. Hon hade letat i flera år. Över 30 år, boendes hos sina föräldrar, lever på deras pensioner efter att ha bott ensam och pluggat i många år. Fått lite pengar ibland för olika svarta städjobb och sådant. Men så fick hon barjobbet. Som kock och toalettstädare.

Det tog inte lång tid innan hon började avsky stället. Smutsigt och äckligt, serverar för gammal mat, cheferna skäller på de anställda för struntsaker, bestraffar dem. Det visar sig efter ett tag att Lidia inte har rätt till någon semester eller semesterersättning alls. Att hon får en dags ledigt i veckan (eller mindre) och inte en och en halv som hon blev lovad. Att hon inte får betalt efter klockan tolv på natten, trots att hon ofta stannar till två.
Att hon slutar så sent är också anledningen till att Lidia har blivit så tunn. Hon får inte äta under arbetstid, men försöker äta när hon kommer hem mitt i natten för att inte tappa för mycket i vikt.
Lidia bestämde sig för att hålla ut i ett halvår, för att spara pengar och ha något på bankkontot.
Men efter två månader, jag vet inte vad som hände, var hon så förbannad på stället att hon ville anmäla det med en gång. Hon hade ändå tvekat, för om baren måste stänga blir kollegorna utan jobb, och två av dem har barn och deras löner är familjernas enda inkomst.
Men det blev för mycket för Lidia.
Hon tog kontakt med ett fackförbund för att få råd hur hon skulle gå tillväga.
Rådet löd: anmäl inte. Det händer ändå inget.
Om du ändå anmäler måste du jobba kvar, annars inleds ingen undersökning, men du kommer att få sparken.
Så Lidia försöker härda ut ett tag till.

Kanske kan hon komma och hälsa på nästa måndag.

Alla helgons dag är ju helgdag i Spanien, 1 november, och vi spenderade dagen på olika sätt, vi tre i vår lilla familj.
Jesús gick upp 7.30, åt frukost i pation och lyssnade på fåglarna, lagade tre luncher som han frös in, diskade, städade, grillade och sov lite siesta.
Disa sov. Hon tog väl igen förlorad sömn efter förkylningen (som inte gått över, men feberfri). Klockan 18 på eftermiddagen den 1 november hade hon sovit 15 av månadens 18 första timmar. Och det var inte lätt att få henne vaken, hon hade fortsatt!
Själv hade jag finfina planer på att få vandringsleden mellan Aracena och Linares i soluppgången, något jag längtat efter att kunna göra. Istället var jag så förkyld att jag fick ställa in. Sov uruselt för andra natten i rad och var så trött att det gjorde ont att öppna ögonen, men jag kunde ändå inte sova. Satt och hängde i soffan hela förmiddagen, läste ibland någon kåseri av Herman Lindqvist från när han bodde i Madrid. Jag hade tappat rösten också, kunde bara viska. Hostade och snöt mig och tyckte lite synd om mig själv, men mest för tröttheten. Jag har egentligen inte anledning att klaga, det här är min första förkylning på över tre år, sedan någon gång innan jag blev gravid. En sjuksköterska sa en gång att diabetiker sällan blir förkylda. Kanske stämmer det.

Nu är det fredag och förkylningen blir bara värre. Jag är så trött att jag vill gråta, men varken kan eller hinner sova.
Fick en kort minnesglimt av hur det var att vara krasslig, på den tiden utan barn. Sitta stilla, suga på halstabletter, vila, slumra lite, ta fram en bok, eller se en film. Visst var det så?
Disa har ändå varit på gott humör. I alla fall ibland. I går kunde jag dricka honungste om jag lät henne rita i min hand och banka den på ett papper samtidigt. Och jag kunde sitta stilla i soffan en stund och leka spöke med henne, med hennes gula superhjältetröja i storlek 86 på huvudet, samtidigt som jag sträckte fram händerna och viskade Buuuu....
Det är ju helt värdelöst att vara utan röst tillsammans med en unge på snart två och ett halvt år.

Och nu ska vi till Sevilla i helgen, och jag måste förbereda jobben, som jag inte vet om jag kan göra än, och vi ska sova borta i obekväm säng och förmodligen är svärfar fortfarande förbannad för att vi inte har tagit Disa till läkare på grund av hennes förkylning. Han var så arg förra veckan. Han fattar inte hur vi kan missköta det lilla barnet så, att hon inte får läkarvård när hon är förkyld! Hon har ju hosta! Och snuva! Och var hes!
Jo, här gör man ofta så, tar barnen till doktorn när de blir förkylda. Många läkarbesök blir det...

Det var ju ett trist inlägg.
Nästa blir roligare, med lite höstbilder också!
Fast kanske efter helgen... När ögonen blir bättre och det inte längre gör ont att titta på en dataskärm.

En bild från berget med borgen, mitt i Aracena.

Jo, många tog ju långhelg förra veckan, och då fick vi besök! Av svenska Johanna som bor i Sevilla och hennes Jorge och Samuel. Det skiljer mindre än ett halvår mellan Disa och Samuel.

Vi åkte till Fuenteheridos, en mil härifrån, som är så mysigt.

Många var lediga och det var mycket folk där. Helgmarknaden var öppen trots att det var måndag, och där kunde man köpa frukter och nötter från trakten, pumpa, sötsaker, ostar och korvar, rostade kastanjer och leksaker.

Jag och Johanna köpte varsin påse vild oregano som är så gott, jag hade helt slut på förra årets (går bara att köpa nu under ett par höstmånader).

Barnen fick varsin lerfågel. Man häller i vatten och blåser, och då låter den så fint! Om man häller i rätt mängd vatten. Och inte lutar på fågeln och dricker upp dess innehåll, som Disa envisades med.

Hon lekte vid vattnet, som vanligt. Inget besök i Fuenteheridos utan lite lek och lövkastning i strömmen här.

Vi åt lunch på torget, gott men usel service, och tog sedan bilarna upp för backen och parkerade vid kyrkogården. Där påbörjas vandringsleden till Galaroza och Jesús säkraste svampställe.

Tre svampar, en skön stund i Andalusisk skog och en övertrött, gråtandes Disa senare åkte vi hem och grillade lite middag.

"Det var väldigt vad du kliar dig där på huvudet" tänkte jag när Disa kliade sig på samma ställe igen. Jag flyttade mig allt längre ifrån henne, vilket var svårt eftersom jag låg bredvid henne och läste och försökte få henne att somna.
Löss.
Än har hon inte haft några löss, men det är bara en tidsfråga. Här slipper inga ungar undan. Alla har löss. Många gånger. Föräldrarna också.
Jag har aldrig haft det.
Men som sagt, det är en tidsfråga. Och jag blir så äcklad! Jag vill inte ha löss! Eller avlusa Disa! Små äckliga kryp i hårbotten!
Nej!!
Hjälp!!!

Jag vet att chokladen köptes till kvällens chokladmousse. Men det var faktiskt ett tvåpack.

Var sjutton har Jesús gömt chokladen??!?

Hur gör andra småbarnsföräldrar?

Jesús och jag har varit iväg själva, tillsammans, två gånger sedan Disa föddes för två och ett halvt år sedan. Första gånger var hon knappt ett halvår gammal. Hon var hos farmor och farfar och det slutade inte bra. D skrek, de ringde och vi var på bio och de var arga för att vi inte hade på telefonerna och kom hem genast, så det blev inga fler gånger.
Andra gången var i våras när Jesús överaskade mig med direktvisningen av Iolanta och Nötknäpparen på bio.
Vi har ingen tid för oss själva. Vi kämpar stenhårt just nu med att få ungen att somna tidigare, vi tidigarelägger och kortar siestan mer och mer, men Disa avskyr att lägga sig på kvällen, att behöva sova, hon är en nattuggla, aldrig är hon så glad och pigg som sent på kvällen. Allt oftare är hon trött också, men hon somnar ändå inte.
Jag läser ibland om svenska föräldrar vars barn somnar klockan sju på kvällen (och undrar vad föräldrarna gör med all TID efteråt!? Hinner de diska och städa?). Det skulle så klart inte funka i Spanien med spanjorers sena vanor... men till nio måste väl gå? Sömnen måste ta ut sin rätt, hon går ju upp tidigare i och med dagis.
När Disa somnar, somnar vi också, såvida inte någon lyckas hålla sig vaken för att ta tag i disk och städ och sånt som bara går att göra när D sover. I går var det jag som höll mig vaken, det var nödvändigt för den nytvättade tvätten måste hängas och torka under natten (i värsta fall torkas klart med hårblås på morgonen, tvätt torkar så långsamt i kylan i huset), D hade inga byxor att ha på sig till dagis.
Krassa vardag.

Vi har ingen tid för oss själva på kvällen, inte på dagen, inte på helgerna. Vi sitter aldrig och ser någon film eller något tv-program tillsammans. Vi har haft som mål att se en tv-serie ihop i höst, har lyckats hitta en himla bra som vi båda gillar, men det har bara fungerat en gång då Disa har somnat strax efter att den börjat, och de tre senaste veckorna har vi inte ens satt på tv:n för det har varit omöjligt på förhand.
Sällan kan vi prata om något riktigt, viktigt, som inte har med Disa att göra. Om vi kommer in på något viktigt är hon alltid där och behöver uppmärksamhet.
Vi sover inte ens ihop, utan med Disa i mitten. Vilket så klart är underbart mysigt, men.... I våras gick vi in för att lära Disa sova i egen säng. Sedan kom sommaren i Sverige och då fanns ingen möjlighet att hon kunde sova själv längre. Därefter flytten och hon fick eget rum, och det gick faktiskt riktigt bra, ända tills kylan kom och vi fick flytta över henne till oss igen. Hon sparkar av sig täcket, och det går inte att sova utan täcke i ett sydspanskt, oisolerat hus. Längst in i förrådet, som är fullt med saker från golv till tak, står det lilla el-elementet. Vi måste gräva fram det och ställa in i Disas rum... bara vi får tid!
Hur gör andra för att ha kvar en relation och inte bara vara två föräldrar som bor ihop?

Barnvakt då?
Jesús föräldrar ville vi inte besvära, eftersom de fick ta hand om alla andra barnbarn (även om vi då försökte en gång).
Sedan blev hans mamma sjuk, och avled.
Hans pappa är kvar, men han... kan inte ta hand om små barn en längre stund. Han kan inte söva Disa, och skulle hon behöva bajsa vet jag inte vad han skulle göra. Mitt på dagen funkar det jättebra, han älskar att vara med henne och vara ute och gå med henne, men han har så mycket på helgerna när vi är i Sevilla. Och han får ändå vara barnvakt ett par sena fredagstimmar varje vecka innan jag kommer hem från jobb vid elvatiden på kvällen.
En släkting har varit ett slags alternativ tidigare, men inte längre, eftersom släktingen barn är elakt mot D.
En kompis är ett alternativ, men vi ber inte gärna eftersom det måste bli lördag eftermiddag/kväll när hen inte jobbar, men då har hen ofta andra planer.
Ytterligare en släkting finns, med två små barn. Det är inte lätt att be om en sådan tjänst, barnvakt när det inte är för något rent nödvändigt som flytt eller jobb, en situation då det är omöjligt att ha med barn. På en helg, dyrbar helgtid... Men här skulle det kunna funka, tror jag. Någon (mycket) enstaka gång i alla fall.

Disa ramlade ned från en bänk.
Hon skrek och skrek och skrek.
Men sov i bilen mellan Sevilla och Aracena.
Vi kom intill snabbt på vårdcentralen, som skickade oss vidare till Río Tinto, där det gick hur snabbt som helst att röntga, träffa läkare och konstatera att Disas högra nyckelben är brutet.
De lindade upp hennes lilla arm i mitella, men det tyckte Disa var urlöljigt, så det blev inget mer ned det. Det blir att försöka så hon inte lyfter armen så mycket, inte lyfter tunga saker, återbesök om tre veckor och...smärtstillande var åttonde timme.
Det här oroar mig mer än något annat. HUR SJUTTON ska vi få i henne smärtstillande var åttonde timme?Är doktorn dum i huvudet? Har barnläkaren inga barn själv? Eller är vår unge särskilt svår att få i medicin?

Klockan var strax över tio på kvällen när vi var tillbaka i Aracena för att leta rätt på ett nattöppet apotek. Det finns bara tre apotek här, och ett av dem måste alltid ha nattvakt.
Det visade sig vara apoteket i backen.
Jesús gick ur bilen, och var borta... länge.
Han berättade sedan att apoteket var så mörkt och igenbommat att han trodde att det var fel, gick till ett annat och läste på dörren att det faktiskt var detta som hade nattöppet nu. Det gröna, lysande korset ovanför dörren, tecknet för ett öppet apotek, stämde alltså. Jesús ringde på dörrknappen.
- Ja? svarade någon i porttelefonen.
- Jag vill köpa medicin, sa Jesús.
- Är den på recept?
- Ja.
- Vänta ett ögonblick då.
Och ner kom apotekaren som bor ovanpå apoteket, tände butikslampan, öppnade en liten fönsterlucka mot gatan och expedierade Jesús, iklädd randig pyjamas.
Man förstår att han inte har lust att lämna soffa,brasa och midagsbord för att sälja småkrafs, utan bara medicin som läkare har föreskrivit.

Jag var osäker på vad det var Disa hade brutit egentligen. De pratade om la clavícula, som av namnet påminde mig om nyckelbenet... men var sitter nyckelbenet i så fall? Uppe i axeln?
Jesús förstod inte problemet.
- La clavícula. Det är ju det här, sa han och visade övertydligt på axeln.
- Hur ska jag veta vad som är en clavícula? Jag kan väl inte alla ben i kroppen?
- Nä, i Sverige lär ni er namn på alla växter och att snickra bord och stolar i skolan, här lär vi oss namn på floder och på benen i kroppen.
(I Spanien finns inte ämnet slöjd.)
- Man har mer nytta av att kunna tillverka en stol än att kunna namnen på benen.
- Jag håller med, men när sådant här händer är det bra att veta vad benen heter!

Disa få vara hemma från dagis i morgon. Vi ska gå och köpa barnsax och klister och pysselsaker och pyssla med de nya, mönstrade papprena jag köpte till julpyssel i lördags. Och baka. Scones kanske?
På kvällen får hon följa med på föräldramötet på dagis, där jag ska få förklarat hur vi ska sy henne en änglaklänning till det levande julspelet i december.

Det här står jui kontrast till vad som hände dagen därpå, men måste ändå skriva.

Söndagen blev så speciell.
Det var den bästa söndagen på hela 2016, tror jag.

På sätt och vis började den på lördagen.
Jesús drog iväg till replokalen. Det var rockfest där. Hans kompisar hade försökt få med honom i två månader. En elev i skolan försökte också få dit honom, eller rättare hennes pappa försökte genom flickan, pappan som visade sig vara Veterinären, gitarrfenomenet.
Jesús blev förtjust, alla rockintresserade var där, inklusive byns enda hårdrockare som konstaterade att den typ av musik som Jesús sysslar med aldrig kommer att funka på det stället. J blev medlem i föreningen Basist sökes (fyra band söker basist, Jesús är basist men vill bara spela munspel) och allt var visst himla bra, tills det blev strömavbrott.
Jag var hemma och tittade på film, en fransk, deppig sak, en kvinna hade just kört ihjäl en hund, när allt slocknade. Det blev kolsvart. Jag satt kvar i soffan, för jag var osäker på om jag skulle ta mig fram till trappan och övervåningen där Disa sov, i mörkret. Inte en ljusstrimma fanns. Dessutom är jag mörkräd. Och där satt jag i mörkret och tänkte deppiga saker när Jesús kom hem och hittade ficklampan. Han hade haft svårigheter att ta sig hem, för hela byn var mörklagd. Inte ett ljus någonstans, bara ett slags dås över natthimlen mellan bergen eftersom den täcktes av grå regnmoln. Jag tittade ut. Det var spöklikt.

Och vi sov länge alla tre, och min förmiddag fortsatte deppigt, tills jag tog upp någonting, och då blev det bra. Väldigt bra.
Och jag gjorde Per Morbergs fantastiska fisksoppa med skaldjur, utan musslor bara för de var slut, men med en massa vin, grädde, saffran, fisk- och räkbuljong gjord på fiskhuvud och råa räkskal, och vitlöksbröd till det, och soppan fick ta sin tid, och Disa sov, och vi åt visst inte lunch förrän vid fem på eftermiddagen. Då hade brasan sprakat och värmt sedan förmiddagen. Ute regnade det kraftigt, men vi var inne och frös inte tack vare brasan, och den som bor i Andalusiens inland på vintern vet hur mycket man värdesätter de stunder man inte fryser. Och Jesús storstädade vardagsrummet och trollade bort de fyra flyttkartongerna, och monterade ihop det lilla bordet framför den värmande brasan, så där blev vi sittandes. Avnjöt soppan som var så god, så god, åt tills det inte fick plats mer, fortsatte med julchoklad och mynta-te och julkakor, spelade lite spel med Disa för första gången, lyssnade på vinylskivor. Och ute regnade det och var kallt, men vi frös inte, utan mådde så gott, och var så glada över flytten från stan.

På kvällen var Jesús på väg upp för att hämta Disas pyjamas, när jag påpekade att vi aldrig hade tagit den av henne, hon hade den fortfarande på sig. Precis som jag, jag hade inte heller bytt om. En söndag i pyjamas. Jesús tyckte att det var lite lustigt, tills han upptäckte att även han fortfarande gick i pyjamas, och att det var den han gått ut och slängt sopor i flera gånger.
Och som av ett tecken låg adventsljusstaken allra överst i det proppfulla lilla förrådet i hallen (så fullt att det dundrade affischrullar, kattbur och kamerastativ över Jesús när han senare försökte dra fram pytteelementet att ställa i badrummet).
Jag placerade ljusstaken i fönstret mellan köket och matsalen, och alla ljusen fungerade, och den stod och lyste sådan frid jag fick lust att stanna kvar i köket, inte ens kylan störde mig särskilt mycket med ljusstaken där.
Fantastisk söndag.

När jag läser kommentarerna till det här inlägget, verkar det som att det är olika svårt att ge medicin till barn.
Jag känner att Disa är en svår en.
Jag tror inte att det är smaken det handlar om, utan just att det är medicin och att hon måste ta den.
Gapa och svälja finns inte på kartan.
Vi har försökt allt. Övertalning, blanda med annat (mycket svårt, eftersom D äter så lite att det är ren tur om händelsen att hon har lust att äta en sked yoghurt etc, sammanfaller med att det är dags att ta medicin. Ja, ren tur om hon har lust samma DAG som hon ska ta medicin.
Prata om saken funkar inte. Övertalning går inte. Inte heller muta, inte hot, inte att hon får ta den själv. Enda möjligheten att få i Disa medicin är att vi är två: en som håller fast henne och en som försöker pricka in doseringssprutan bakom hopknipna läppar samtidigt som D skakar vilt med huvudet. När det kommer in en skvätt spottar Disa ut den. Dra upp ny dos, nytt försök, nytt spotta ut, "Svalde hon något? Fick hon i sig något?". Skrik, gråt, sparkar och slag. Nytt försök. Vi använder mängder av hushållspapper när det är dags för medicin eftersom den hamnar på många ställen över oss alla tre. Måste tvättas av med vatten senare, eftersom Disas mediciner är så klibbiga.
Det är hemskt, för hur sjuk hon än är, om hon inte ens har orkat vända sig i sängen, så kämpar hon av alla sina krafter för att slippa undan.
Suppositorium då, föreslog flera. När Disa var lite mindre fungerade det fantastiskt bra, flera gånger. Nu går det inte det längre. De sista gångerna var så traumatiska att vi bestämde oss för att aldrig mer försöka oss på det. Disa skrek Nej Nej Nej allt vad hon orkade, gjorde allt för att slippa undan, återigen var en tvungen att hålla fast medan Disa sparkade, skrek och kämpade för allt hon var värd, den andra försökte trycka in tabletten, och hela behandlingen var till slut så jobbigt att jag blev illamående och gråtfärdig, och Disa rädd så fort någon kom uppför trappan eftersom hon trodde att denne skulle komma med en ny tablett, och vi fick inte komma i närheten av rumpan.
Aldrig mer.
Hellre doseringssprutan i munnen.

Vad har ni för erfarenheter av att ge barn medicin?

Jag är instängd i sovrummet.
Sedan jag gick in hit för att jobba kom hantverkare hit, och nu står de på stegar i trappan och jag kan inte komma ner.
En av dem var här på förmiddagen också. Då var jag instängd i vardagsrummet. Han fick sköta sig själv medan jag jobbade, och det gjorde han, och jag tänkte att jag borde prata med honom eller nåt, men jag hann inte. Och när jag hann låtsades jag att jag inte gjorde det, för jag ville inte. Jag är inte så social.
När han var klar och jag gick ut var det stora hål i taket, det rann vatten i kranarna, droppade vatten från taket ner i trappan, en taklampa var krossad och det låg tjockt med damm överallt.
Den elektriska varmvattengrejen har varit trasig länge utan att ägarna gjort något åt det, så vi har bara haft varmvatten därnere. Vilket inte är bara, men det var så enkelt när Disa kunde bada, istället för att ställa henne i duschen i det kalla badrummet en våning ner. Varmvattensgrejen har byggts in på ett sådant osmidigt sätt att vägg, tak och garderob skulle få slås ut för att laga den. Så nu kommer vattnet att värmas på gas här uppe, precis som på nedervåningen. Det var enklast så. Skönt när det blir klart!
I morgon är det fredag. Fredagar har hittills både varit roliga dagar och veckans stressigaste, med jobb från 9 till 22, men den här veckan har varit sådan att jag bara vill att allt ska bli som vanligt igen, och då känns en helt vanligt lång, stressig fredag väldigt bra som alternativ.

Vad stressande att sitta overksam här, förresten. Jag har grejer jag måste göra! Och var är Jesús och Disa??

På dagismötet var vi 40 mammor och en pappa.
Jesús var tyvärr inte den där enda pappan, för han var tvungen att jobba sent.
Barns förskola och skola är en mammagrej här. Mammornas värld.
Vi visades dräkterna som vi ska sy till julspelet. Det var Josef och Maria och herdarna och de tre vise männen, och en massa yrkesfolk, och musiker, och så änglar. Disa ska vara vit ängel. Jag log när jag såg en förlaga på änglaklänningen. Tyckte det var lite lustigt för jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle sy en sådan. När sedan ett par glänsande pojkbyxor med resår visades upp, till pojkänglarna, fnissade jag så att ajg fick gömma ansiktet i Disas hår. Tur att jag inte behövde sy byxor. Om änglaklänningen verkade svår så såg byxorna helt omöjliga ut.
Efter mötet gick jag fram för att studera änglaklänningen ifred. Det var en så avancerad knäppning i ryggen att jag inte fattade hur den skulle knäppas.
- Du, Disa frå låna den här klänningen. Min dotter ska ha den på söndagen, så kan Disa ha den på julfesten på måndagen, sa Disas pedagog plötsligt.

Jag vet inte om det var för att hon förstod att jag inte kan sy, eller hur det kommer sig, men jag är otroligt tacksam över att slippa det, att just Disa får ha ett färdigt plagg. Jag behöver bara limma bomull på hennes änglavingar.

Till nästa vecka måste vi ut i skogen med Disa för att förbereda något inför eldfesten i byn. Jag vet inte riktigt vad, men det kändes som om det skulle vara en pinne från ett olivträd som man trär torra kastanjeblad på...

Kulturkrock - barn och smuts

I nya huset

Helg i Sevilla

När Jesús raderade ringknappen

Rena barn på spanska förskolan!

Magsjuka i Spanien

Dropp, Río Tinto och förbättring

Äta rocka?

Konsert och marknad i Almonaster

Ett jobb i krisens Spanien

Sömn, ickesömn och förkylning

Vild oregano och lerfåglar

Inga löss än, men...

Chokladen

Par - eller två föräldrar som bor ihop?

Brutet nyckelben och apotekare i pyjamas

Nedsläckt by och söndagsfrid

Att få i ungen medicin

Instängd i sovrummet

Änglaklänning och eldfest