Vilket ansvar.
Det hänger på mig att föra över svenska jultraditioner till Disa. Det hänger på mig vad hon kommer att förknippa julen med. Om det enbart är en sen, spansk släktmiddag den 24 december, med alkohol och flamencojulsånger på natten och sedan lunch, kanske paella eller nåt, dagen därpå. Och julklappar på trettondagen. Eller om julen är värme och mys, tända ljus, pyssel, pepparkakor, traditioner, julsånger, speciell mat, tomtar och granar och julklappar från tomten.
Ja, ni hör nog vad jag tycker. Jag påstår att spanjorer kan vara de sämsta i Europa på att fira jul, och jag blir julbitter varenda år för att jag inte kan vara hemma i Sverige under julen. Även om jag börjat uppskatta den spanska julen för vad den är.
Nåväl, nu när Disa är lite äldre kände jag att det är dags att försöka förmedla lite svensk jul till henne. Det måste börjas tidigt. Låt se hur det har gått!
Första advent: Missade att det var advent. Ljustaken låg ändå i en flyttkartong. Hittade däremot elljustaken några dagar senare och satte upp den på en bänk (finns inga fönsterbrädor i Spanien). Inga pepparkakor bakade, och hade för långt till affären (Ikea).
Adventskalender: Har kommit alltfler chokladkalendrar till Spanien, även om få fattar av de är till för (men står beskrivet i reklambladet). Disa har en vanlig kalender som hon tycker mycket om, som hennes morbrors flickvän skickade hit till Spanien.
Vi kan se Selmas Saga på datorn. Vi gör när det finns tillfälle (nu några dagar efter julafton har vi kommit till kapitel 11). Mest jag som tycker det är roligt, Disa gnäller och vill titta på Pino.
Lucia: Disa har fått se luciatåg på
svensk-spanskt luciafirande på Ikea, dock har hon inte fått vara med och sjunga. Gick ej att se SVT:s luciamorgon från utlandet.
Lussekatter: Hinner inte baka! O
ch för långt till affären (Ikea) för att köpa.
Glögg: Se ovan.
Must: Finns inte ens på Ikea i år.
Julpyssel: Finns inte i Spanien. Inga papperstomtar på dagis alltså. Försöker pyssla hemma. Fick stort pysselpaket med posten av moster. Glanspapper, silkespaper och tomteklistermärken bland annat. Ville fläta hjärtan, tänkte att Disa kunde klippa och klistra pappersbitar under tiden, men D gnällde över att hon varken kunde hantera saxen eller klistra... Efter en timme, när jag inte ens gjort en kartongmall till hjärtat eftersom jag enbart hjälpt D med pappersbitarna, stormade jag ut i köket och sa till Jesús, att nu fick han ta över,
för jag tänkte varken lägga Disa eller mig själv förrän jag fått vika det förbannade hjärtat!
Smällkaramellerna försökte jag inte ens engagera Disa i. Hon fick titta på det idiotiska, skräniga Svampbob Fyrkant medan jag ägnade mig åt det pysslet. Hon fick titta på en färdig smällkaramell, och drog sönder den.
Pepparkaksbak: Gick ganska bra. Tog sån himla tid att få fram alla formar och grejer så vi kom igång närmare läggdags, men det är en bagatell. Disa tyckte det var kul, i nästan tio minuter, sedan fick hon titta på tecknad film för att sluta förstöra de pepparkakor som var klara. En liten plåt blev klara, andra plåten kolsvarta för den glömde jag när jag skulle bada D, och sedan har det inte blivit mer tid för pepparkaksbak så i stort sett hela degen måste slängas, nu nästan två veckor senare. Men D tyckte det var kul att baka.
Pepparkakshus: Köpte byggsats på Ikea, Senaste gången jag gjorde pepparkakshus var för tio år sedan när jag kom till Sevilla för att bo med Jesús i den pyttelilla, mysiga lägenheten på pittoreska Calle Alfarería i Triana. Men luftfuktigheten i Sevilla är så hög att väggarna och taket började bukta inåt, sockerklistret smälte och till slut rasade hela huset ihop. Här i bergen är luften torr! Jag dekorerade huset medan Disa åt (dekorations)godis och slickade strössel. Sedan tröttnade hon, medan jag fortsatte. Jesús blev väldigt imponerad och sa, att om vi hade haft två kunde vi tagit med ett hus till Disas dagis, fö de ungarna lär aldrig se ett pepparkakshus. Det
gör knappt Disa heller, för vi har ställt det på en dold plats. Hon blev vansinnig när hon såg godiset på taket och jag inte lät henne äta av det. Genom dörröppningen mellan köket ch vardagsrummet höll jag koll på huset, och ropade Nej varje gång jag såg den lilla armen närma sig hustaket. När jag räddade det var ändå tre godisbitar borta. Disa blev så arg när ajg tog brickan med pepparkakshuset att hon slängde en liten polkagrisstav i golvet så den gick sönder, och sedan var hon otröstlig för att hon varken fick godiset eller polkaklubban, som i hennes ilska hade krossats mot stengolvet.
Julgranen: En riktig gran, hurra! Jag blev inte arg för att hon råkade tappa en glaskula i golvet, utan för att hon slängde nästa kula för att den skulle gå sönder. Och vi kan väl konstatera att det hade varit en lång, trotsig kväll med lite tålamod kvar när detta hände, annars var det ju inget att uppröras över att Disa flyttade omkring de tunna glitterstråna och tappade dem på golvet. Hur som helst minns hon nu ett par gånger om dagen när hon ser granen (och andra granar) att hon blev ledsen när jag blev arg på henne. Ledsen, säger hon och pekar på granen. Japp, istället för att få Disa att förknippa granen med något fint, mysigt och roligt minns hon den nu som anledning till att hon blev ledsen.
Julkrubban: Visserligen en spansk tradition. Vi har köpt starten till Disas julkrubba. Josef, Maria och Jesusbarnet, stallet, de tre vise männen på sina kameler, fyra herdar, ett par djur, och så fick vi en miniatyrsäck oliver på köpet, där på
julkrubbemarknaden. Disa fick en peng av sin farmor förra julen, som vi har sparat till detta. Hon älskar den, och klättrar upp på en stor
för att hämta ner de av Jesús omsorgsfullt placerade dockorna, och leker med mammadockan, pappadockan och den lilla dockan.
